Om boken: år / Evgeny Kharitonovs (1941–1981) verk är i skärningspunkten mellan flera betydande linjer i rysk prosa på 1900-talet. En viss kryptografisk karaktär av skriften, som kodar den känslomässiga och händelseserien med ett slags tecken på känsla och händelse, för Kharitonovs prosa närmare Pavel Ulitins prosa (och vidare - med de proustianska och joyceanska traditionerna i världslitteraturen); Kharitonov är också släkt med Ulitin genom hans intresse för de uttrycksfulla egenskaperna hos specifikt maskinskriven textgrafik (särskilt i verket "Roman"). Tematiseringen av avståndet mellan författaren och det lyriska ämnet, som är viktigt i vissa av Kharitonovs texter, förutsåg till stor del det fortsatta arbetet av konceptuella författare (Viktor Erofeev, Vladimir Sorokin). Dessutom är Kharitonov känd som en av grundarna av rysk gaylitteratur, som övertygande beskrev den psykologiska typ som bildas av situationen med ett juridiskt och kulturellt förbud mot manifestationen av ens känslor.